Det var inte mycket av originaldetaljer eller stuckaturdetaljer som fanns kvar i den lägenhet med byggår 1883 som Emelie och hennes sambo hade köpt. Det mesta hade renoverats bort, troligtvis någon gång under 60- eller 70-talet då funktion och praktikalitet var viktigare än omsorg för detaljer och kulturarv. Emelie som länge hade drömt om en ljus sekelskifteslägenhet med knarrande fiskbensparkett och vacker stuckatur klev istället in i en lägenhet med plastmattor, glasfibervävda tapeter och inte en tillstymmelse av taklist bevarad. Men lägenheten hade potential och att addera stuckatur var ett självklart val. Däremot skulle valet till en början visa sig bli svårt då Emelie hade drömt sig bort om överdådig stuckatur.
-Där och då kände jag ju mer och större, desto bättre. Jag ville ha extra allt, berättar Emelie. Snirklig stuckatur var ju allt jag någonsin hade drömt om i inredningsväg. Men sen kom verkligheten och allt jag lärt mig från mina år i skolbänken om arkitektur och stilhistoria ifatt mig. Jag insåg att jag ju ville återskapa och bevara snarare än addera överdåd. För mig var det viktigt att det vi adderade skulle kännas tidsenligt och rimma med husets arkitektur i övrigt. Eftersom avsaknaden av originaldetaljer var minst sagt påtaglig i vår lägenhet knackade jag på hos grannar för husesyn, observerade trapphuset och husets fasad – allt för att hitta ledtrådar till hur vi skulle tänka för att renovera med respekt.
Runt sekelskiftet var det vanligt att lägenhetens salonger fick kraftiga och snirkliga stuckaturer medan andra rum såsom kök eller sovrum fick enklare utsmyckningar. Med utgångspunkt från det samt utifrån de efterforskningar som Emelie lyckats göra förr valet slutligen på
taklist Z145 till vardagsrummet och
taklist Z144 till övriga rum i lägenheten.